Primalivet

Buddhism och döden

Att hantera döden är alltid svårt och är en oundvikligt stor fråga inom alla religioner. Eftersom död och födelse är en så stor del av våra liv och människans natur, så ter det sig naturligt att många vänder sig till det religiösa och mystiska för att förklara varför det måste vara på det här viset.

Personligen har jag brottats med denna frågeställningen under merparten av mitt liv – varför dör vi? Vad fyller det för funktion? Varför måste det vara en så smärtsam upplevelse? Varför dör vissa tidigare än andra, och så vidare? Att släppa taget om någon man delat sitt liv med, eller som man bara umgåtts med några gånger, är alltid lika svårt, och jobbigt. Det blir aldrig lättare. Och det är i regel också döden som håller mig, och säkert många andra, från att omfamna buddhismens läror till fullo. Att släppa taget om alla begär och saker som skadar en är inte alltid så lätt.

Buddhism ser inte döden som ett definitivt slut, dock – det är snarare en fortsättning på ett väsens livscykel. All materia är i konstant förändring, och vi människor är en del av det – så när vi dör, så återföds vi i ett annat liv, under andra omständigheter, och så vidare, beroende på vad vi kommit fram till och gjort under våra föregående liv. En människas själ kan med andra ord leva för evigt, men målet är att inte göra det. Genom att uppnå Nirvana, ett upplyst tillstånd där man frigjort sig från alla besvär, begär och övriga “ankare” som håller ens själ tillbaka i vår gemensamma existens, så drar man sig ur livscykeln. Och då blir man äntligen fri.

Att sträva efter Nirvana är en bekväm tanke för mig, och säkert många andra. Det ger tröst under svåra tillfällen när älskade dör, och ger hopp om att man som individ kanske inte får en andra chans, men själen får det. Förhoppningsvis drar man lärdom av sin nuvarande existens och applicerar det man lärt sig på nästa, tills man uppnår Nirvana.

Anledningen till att jag skriver om detta ganska deprimerande ämne är för att jag sedan tidigare varit i kontakt med en begravningsbyrå i Stockholm som skall ta hand om mitt fall – en nära vän till mig har tyvärr avlidit, och jag har sörjt en hel del. Men nu är det som sagt dags att lägga min vän till vila, så att min vän kan få sträva efter att uppnå Nirvana i ett annat liv. Jag läste traditionsenligt verser för min döda vän, och jag kommer få göra det när denne begravs på riktigt. Här är versen för er som är intresserade:

Impermanent alas are formations,

subject to rise and fall.

Having arisen, they cease;

their subsiding is bliss.

As water raining on a hill

flows down to the valley,

even so does what is given here

benefit the dead.

As rivers full of water

fill the ocean full,

even so does what is given here

benefit the dead.